Törnsfalls hembygdsförening

 

 

Ett gårdsköp i Törnsfall 1612.

 Kan en gammal gård försvinna? Ja och nej. Marken med åker och skog, berg och vatten ligger orubbat

kvar, hur tiderna än växlar, men gårdsnamnet kan plånas ut och glömmas till den grad, att inte ens den

som dagligen vandrar omkring på marken vet något om den gamla gården och dess öde. Så har skett med

gården Hult i Tjustsocknen Törnsfall, och den som genom sin handel medverkat därtill är ingen mindre än

riksrådet Johan Skytte, Gustav II Adolfs lärare.

 

 Ingen vet när gården Hult kom till. I kulturens morgongryning svedjades den första biten i skogen, bröts

den första åkern i ängsmarken, och sedan vidgades efter hand odlingen tills fälten brädde ut sig i vida,

mjuka våglinjer inom skogens ram. Ett hem skapades, kanske först en jordkula, sedan ett timrat hus, där

byggdes ladugård, loge och lider. Gården fick fast gestalt och låg som en till synes orubblig del av

landskapet.

 

 Men en dag var husen borta. Ingen vet var husen stod, ingen minns namnet. Men det händer att man

finner det i gamla dokument. Och av dessa framgår, att ägorna var vidsträckta - från kyrkbygden gick

de ända ned till sjön Bleken och Almviks ström samt mot Almviks by. Om människorna på gården i

tidigare skeden vet man inget, och gården karraktär verkar lite misstänkt, när man i ett Törnsfalls kyrkas

inventarium av år 1724 läser, att en då i kyrkan befintlig kopparkittel, hörande till dopfunten, "tagits från

trollen i Hults gård".

 

 Nu vet som sagt ingen i socknen var Hults gård låg. Men på en gammal karta i Blekhems gårdsarkiv

kan man se, att medan Blekhems gamla stamgård utgjorde i nutid mått 349,2 ha utgjorde Hults gård

384,2 ha och var alltså betydligt större. Nu ingår båda i Blekhemsgodset.

 

 Men i början av 1600-talet får vi kontakt med ägarna till Hult. Ett par dokument i Blekhems gårdsarkiv

berättar om dem. Och början göres med ett köpebrev, intressant även genom sin gamla språkhantering. Det

omtalar hur äganderätten från en syskonskara på ett tiotal personer förenades hos en enda, Håkan i Hult.

Köpebrevet lyder:

 

"För alla gode män som thetta öpna breff hender för att komma så beskinner wij efterskriffne men Lasse i

Kolåcker och Lasse i Kilmare och Oluf i Hamber och hustri Kirstin i Långawijk och min syster och Swen

Biörcka och Erik i Mommahol Per ij Boda och Sigrid vår syster, att wij alle medh itt rådh  och godt

samtycke samt mädh allas wåre hustrurs Rådh efterlåtit erligh man Håckan i Hult i Törnswalls socken

beholle samma Hultte gårdh som är femton ahlnar jordh samt hans egen jordh som är fäm ahlnar är

tillhopatijugo ahlnar jordh och haffuer Lasse i Kolåcker och Lasse i Kilmare bekummit på sin brorloott

tijo lodh silff och Oloff ij Hamber och hustru Christin i Långawijk Bekummit på sin brorloott fiyra ahlnar

jordh i Hallingebergh och tre marck penningar för den fehmte ahlnen och Swen ij Biörka och Erici ij

Mommholl och Pä i Boda och Astrid wår syster, bekummit på sin brorloott femton marckpenningar. Dhetta

bekänne wij alle att wij affhendt samma jordh wåre arfwinge och till Ensam Håcken och hans arfwinge till

Ewärdelige ägo ij hus och åcker och Engh och fiskewatten ifrån Blecken och halffa Strömmen neder ij

Saltsiön och fierdepartten ij Hultekars öö och iffrån Blecken och halffwa strömmen neder ij Ödingen och ij

galtenäs, Torriölsbäck och ått GadestuganHögåsa måsse och öster borttått ij Saltsiön till att bruka som aff

ålder till Liggit haffwer och ännu ligger. Dhetta bekenne wij alle att wij haffe nu ärligen bekummit wår

betalning som oss wäll åttniögdt. Äre wij fördenskull ödmjukelige bönfaklklande till de ärlige men som

lagh och rett haffwa i hender att de låtta förbenemde man Håckan i Hult bekomma fasta på samma gårdh

när han där på fordrar och äre de gode men witne här till när kiöpett giordes som är Benktt Torsson ij

Wester Wijck och Gemund ij Hult till mero wisso och stadder dhetta Breff som är skeiffwitt ij Hult den

6 januarij helga tre konungars dagh Anno 1607". (Åttastycken bomärken).

 

Den skrivkunnige man som anlitats för detta köpebrevs upprättande var föga konsekvent i stavning, inter-

punktering och språkbehandling i övrigt, men trots detta lyckades han rent och klart få fram uppgörelsens

innebörd. Håkan dröjde emellertid med att söka fasta på egendomen, och först den 26 juni 1615 bekände

"jag Magnus Månsson, Häradshöfding, domhafwandes i wärio i Tjusts häradh" att då han nämda dag höll

"laga ting med almogenwidj gamle Westerwijk å rettan tingstad" hade Håkan företett köpebrevet och

begärt fasta på egendomen. Och efter en redogörelse för köpebrevets innehåll förklarade domhavande:

"Hwarföre emedan förbeneämndte Hult är på laga ting Lagbudit och lagståndigt. Och ingen af Slechten

hafwer heremot någon gensägelse att förebära, dömer iagh detta kiöp gilt fast ochh oryggeligit".

 

 

 

 Så var alltså Håkan ägare till Hult några år. Han blev därmed närmaste granne till Johan Skytte, som blivit

ägare till Blekhem, en gång tidigare tillhörande hans släkt. Gården hade nämligen ägts av Lars Andersson

och Birgitta Soop i Nyköping, vilkas dotter Elin blev gift med Anders Pehrsson i samma stad, och de

senarehade fått gården i arv men tydligen avhänt sig den, eftersom under mellantiden Gustav Vasa,

Sigmund, Karl IX och slutligen Gustav II Adolf nämnts som ägare. Makarna Pehrsson hade en dotter

Anna, som blev gift med borgmästaren i Nyköping Bengt Svensson Skräddare. Man behöver ju inte tro,

vad initierade eller blott elaka tungor viskade, nämligen att hertig Karl (Karl IX) var far till två av

makarnas fyra söner, men factum est  att hertigen-kungen omfattade Johan, som latiniserade fadern namn

till Schroderus, med synnerlig välvilja. Han fick en efter tidens förhållade förnämlig uppfostran, adlades

omsider med namnet Skytte (af Duderhof), var lärare åt Gustav II Adolf samt beklädde en lång rad av

statens förnämligare ämbeten, bl.a. riksråd. Den kungliga nåden bestod även efter tronskiftet. och 1612 lät

Gustav II Adolf såsom dåvarande ägare till Blekhem Johan Skytte lösa till sig denna fädernegård.

 

  Han fick emellertid lust att förmera Blekhemsgodset och inledde följaktligen handel med grannen i Hult.

Håkan var inte ohågad - eller kanske han inte vågade avböja en så fin herres anbud - och den 8 juni 1641

sålde han enligt ett köpebrev sin gård till, som det heter i brevet, "dehn Edle och Welborne herre, Herr

Johan Skytte, friherre till Duderhoff, Herre till Grönsöö, Strömserum och Skytteholm, Riddare, Sveriges

Rikes Råd, President och öferste domhafvwande uthi Kongl. Håffrätten i Jönköping öfver Göta rike,

Upsala Akademiae Cantzler, så ock lagman öfwer Norre Finne lagsaga" - tala tyst om mångsyssleri

nuförtiden! Likviden var 54 riksdaler specie, vilket låter litet, men gårdar var billiga och pengar mycket

värda på den tiden. Emellertid hade Skytte tydligen redan förut köpt någon del av gården eller givit Håkan

förskott, ty denne bekänner i ett redan den 2 augusti 1638 dagtecknat kvitto, att han uppburit 10 riksdaler

för Hult, som alltså skulle ha kostat hela 64 riksdaler.

 

 Därmed försvinner gården Hult ur det allmänna medvetandet. Men av Skyttesläkten har Törnsfall några

minnen. Johan Skytte och hans maka Maria Häääfs dotter Anna, som ärvde Blekhem, var gift med

amiralen och landshövdingen Göran Gyllenstjerna. Sedan maken avlidit 1646 behöll änkan Blekhem till

sin död 1680, då godset ärvdes av dottern Maria, gift med landshövding friherre Mauritz Posse. Anna

Skytte donerade utjorden Averum till Törnsfalls församling som klockarebol, men vid Törnsfalls

förening med Västervik i ett pastorat 1653 togs detta ställe i anspråk som boställe för kaplanen

(komministern) och tjänade som sådant till dess det åter självständiga Törnsfalls pastorat fick ny

prästgård 1913. Kyrkans äldsta mässhake, av rött karmosintaft med gulddekorationer, är också skänkt

av Anna Skytte.

 

 Och kvar genom tiderna är skogarna, fälten och de himmelens skyar speglande vatten som en gång var

Blekhem och Hult och nu bara är Blekhem. Gården Hult försvann men lever ändå.

                                                                                                                                  JON VILLSKOG

 

Denna artikel är skriven av Jon Villskog och var införd i Östgötacorrespondenten den 27/5 1967. 

Jon Villskog var under en följd av år redaktionssekreterare på Södermanlands Läns Tidning i Nyköping (1930-40 talen).