...budkavle går
När hembygdsbudkavlen gick mellen socknarna i Sverige 1979 kom gamla tiders transportmedel till
heders. Man vandrade, rodde, körde hästskjuts och undvek så gott det gick att ta till motorfordon.
Från Törnsfall skulle budkavlen föras till Gladhammar, närmare bestämt Lunds by. Uppdraget att ta den
dit fick undertecknad tillsammmans med Anita Svensson i Skvagerfall, men den som skulle göra jobbet
var egentligen min connemara Tara. Han skulle dra vagnen, en klassisk gulmålad smålandsskrinda,
givetvis iför en nyputsad "finsele". Och givetvis var även Anita och jag "oppfniskade" efter bästa förmåga.
Resa gick bra. Tara travade lugnt men vägvinnande medan vi pratade eller lyssnade på vindens sus,
fågelsång eller järnhjulens knastrande mot gruset. Men mest pratade vi, för det gör man så bra när man kör
häst.
Förbi Svinnersbo, Valstad kvarn och fram till "stora vägen" E66, nuvarande E22. Nu var det asfalt som
gällde ett par kilometer - och semestertrafik. Lite ängsligt med tanke på att de flesta bilförare inte riktigt
vet hur de ska hantera möte med hästfordon. Men allt gick problemfritt och snart kunde vi svänga in
mot Lunds by. Där på torget skulle mottagningskommitén stå uppställda och det högtidliga överlämnandet
äga rum. Vi rätade på ryggarna och lät Tara sakta av till en värdig skritt. Men var det inte misstänkt tyst
där framme mellan husen? Och varför syntes inte en människa, var de inte nyfikna på oss?
Förbluffade gjorde vi halt mitt på torget. Där var alldeles tomt så när som på en enda person, Erik
Reimhult från Törnsfall.
Di har dragit iväg till kyrkan allihop, sa han med glimten i ögat. Anna Lena Löfgren skulle visst sjunga
där. Ni får väl stoppa budkavlen i stenfoten här och åka hem...
Anita och jag såg på varandra. Nej. Budkavlen skulle lämnas ur hand i hand. Jag smackade på Tara och
styrde ner mot E66 igen.
Den här gången hittade vi rätt, blev av med budkavlen och kunde vända kosan hemåt efter väl förrättat
värv.
Elisabeth Hjortvid