Storm Vilde i Torsklint
En sägen från södra Tjust
Denna sägen är skriven av Ingvild Falkenhaug efter en historia nedtecknad av A T Strömmert och har tidigare varit presenterad i Västerviks-Tidningen.
Många av Tjustbygdens sjöar var i forntiden vikar av Östersjön. Det gäller bland annat Hjorten, sex kilo-
meter väster om Västervik, en sjö som sträcker sig från Törnsfalls socken i norr till Gladhammarsgränsen i
söder.
Norra hälften är bred, medan den södra hälften är hopträngd mellan två åsar. Där sjön är som smalast,
Hjorthalsen, påminner den mest som en älv.
Det finns flera gravrösen och lämningar runt Hjorten som tyder på att området befolkades tidigt. Ett grav-
röse ligger på ett berg vid sjöns västra strand, strax söder om bron över Hjorthalsen. Dess östra sida stupar
lodrätt ner i Hjorten, som här är mycket djup. Berget kallades förr Smörklint. Här uppe brändes vårdkasar
för att varna inbyggarna i bygden för fiendebesök. Under senare år har platsen används för majeldar.
På vikingatiden sägs det att det låg en borg på toppen av Smörklint. En borg kallad Torsklint. Här härs-
kade den fruktade vikingahövdingen Storm Vilde. Efter sina härjningar i fjärran återvände han med rika
byten till Torsklint.
Borgen hade en vidsträckt utsikt över kobbar och skär och var idealisk för den ökände vikingen. Här
kunde han i lugn och ro festa med sina kämpar, utan att vara orolig för plötsliga anfall.
Storm Vilde låg i fejd med en vikingahövding från Öland. Denne hövding lade beslag på byten som
Storm Vilde ansåg sig ha ensamrätt till.
Under en vild fest på Torsklint svor Storm Vilde att övervinna sin reval. Han reste sedan till det stora
allmänna tinget och offerfestern, som årligen hölls i Garpa äng vid nuvarande Gamleby, och lovade
Oden att offra en slav om han fick krigsgudens hjälp.
Våren därpå rustade sig Storm Vilde till tänderna och drog ut för att härja hav och land. Han drabbade
samman med Ölands vikingen i en hård och jämn kamp. Det blev en dyrköpt seger för Storm Vilde.
Sedan han kuvat sin fiende och plundrat dennes borg på Öland fortsatte Storm Vilde österut. Han åter-
vänder till Torsklint först när isen höll på att lägga sig.
I sina egna farvatten träffade vikingen på ett handelsskepp. Besättningen dödades och lasten fördes
ombord på vikingaskeppen. En av männen på handelsskeppet deltog inte i striderna. Han skonades,
men tvingades att följa med som fånge. Storm Vilde beslutade att denne man skulle bli hans tackoffer
till Oden.
Hemkomstfesten blev både munter och högljudd. Byten fördelades bland männen. När en låst kista
från handelsskeppet bars in blev männen mycket nyfikna. De kastade tärning om innehållet och Storm
Vilde vann.
- Räck mig bragebägaren! befallde han.
Ett stort dryckeshorn fylldes med mjöd och överlämnades till mannen i högsätet. Männen stirrade på
honom under andlös spänning när han höjde den och sade:
- Jag lovar och svär vid Oden och Tor att om det finns antydningar eller namn på någon stor och mäktig
hövding i denna kista ska jag uppsöka och övervinna honom. Eller också sätta livet till. Därefter tömde
han dryckeshornet i ett drag.
Kistan var låst, men vikingarna bände upp låset med ett par korta svärd. Storm Vilde steg fram och
kastade en blick i kistan. Men när han såg vad som låg däri bleknade han och ryggade förskräckt tillbaka.
Vikingahövdingen vacklade bort till sitt högsäte och sjönk ner, mumlade för sig själv:
- Vita Krist, Vita Krist...
Vikingarna stod som lamslagna och stirrade på kistans innehåll: en vackert snidad bild av Kristus på
korset.
De hade hört talas om denne Vita Krist, de kristnas gud, i främmande land. De hade hört att han var
allsmäktig och oemotståndlig. Mäktiga män dyrkade Kristus, så det fanns styrka bakom namnet.
De hade också hört att det på Svearnas stora ting varit frågan om att överge de gamla gudarna och låta
kristna folket.
Det var denne farlige gud som hövdingen Storm Vilde nu hade svurit att övervinna eller själv dö. Själv
verkade han redan övervunnen där han satt som i dvala och såg tomt framför sig. Till slut reste sig Am-
björn, en av de rådigaste männen,och sade:
- Låt oss hämta fången från handelsskeppet. Han kanske är kristen och kan hjälpa oss. Våra egna gudar
kan inte göra något åt detta.
Fången fördes nu in. Han gick fram, såg på kistan och anade vad som hänt. Förstämningen låg tung över
festsalen.
- Jag vet inte vad som har skett här. Men om ni har hånat den kristne guden är ni dödens!
Storm Vilde såg dystert på fången och bad honom ödmjukt: - Be för mig! Jag har lovat att övervinna
denne gud eller också dö.
Nu lyfte främlingen upp korset ur kistan och höll det framför sig, som en sköld.
- Jag är hitsänd av en kristen kung i ett land som ni har hemsökt med mord och röveri, för att lära era bar-
barer i Norden att frukta och dyrka den ende allsmäktige guden. Nu har denne mäktige gud vidrört dig,
Storm Vilde. Nu förmår du inte ens krossa ett nyfött barn.
Fången log blekt och fortsatte:
- Jag vet att du tänkte offra mig till dina gudar, men jag har inte hyst någon fruktan. Jag visste att det inte
skulle kunna ske utan Guds vilja!
- Här ser ni mitt beskydd. Be till den man som hänger på korset! Han ensam kan rädda er från straff.
Vikingarna ryggade tillbaka i fruktan. Fången tycktes så stark och hotfull där han stod med de kristnas
symbol framför sig.
När morgonen grydde vaknade inte Storm Vilde. Hans vikingabröder fann honom död i högsätst. Detta
imponerade så på kämparna i Torsklint att de beslutade att ansluta sig till de kristnas skara. Fången från
handelsskeppet blev deras läromästare. Han stannade hos vikingarna som blev fredliga jordbrukare och
odlade jorden i dalen.
Kristusbilden i kistan förvarade de som en relik i många generationer. Det sägs att den så småningom
hamnade i Törnsfalls kyrka. Kanske finns den fortfarande kvar där.
Storm Vilde blev aldrig kristnad. Det sägs att när kyrkklockorna ringer runt i bygden kan en viskning höras
i vinden som sveper över Smörklint: - Vita Krist, Vita Krist....
"När kristendomen kom till Törnsfall" var ett teaterspel som Hembygdsföreningen framförde vid och i Törnsfalls Kyrka år 2008. Inledningen på denna teater var baserad på sägnen om Storm Vilde.